Hanne Mago Wiklund
Hanne Mago Wiklund
Där lade jag alla minnen. Det är bara skal, transformerade till något annat.
Boxes, boxes stacked on top of one another. They form a wall, a shelter, a form of protection against the outside world. Thin, short legs protrude from the opening; each foot gnaws on the other, like creatures in their own right.
Alone, alone among others. The shelter houses a resounding silence. Like a monument to memory and time; partly through what it is made up of – the box which stores and preserves; which holds and surrounds – but also through what the shelter itself stands for – a means of protection or a weapon, a place for daydreams and imagination. The memory of the world of our childhood gradually becomes a reflection upon it.
Lådor, lådor staplade på varandra. De formar en mur, en koja, ett skydd mot omvärlden. Smala korta ben som sticker ut ur öppningen, fötterna gnager på varandra som en varelse i sig.
Själv, själv bland andra. Kojan bär på en tystnad som låter. Som ett monument över minnen och av tid. Dels genom det den är uppbyggd utav, lådan som förvarar och bevarar som håller och som omsluter, men också genom det som kojan i sig står för, ett skydd eller tillhygge, en plats för dagdrömmar och för fantasi. Minnet av barndomens värld övergår sakta i en betraktelse av den.
Själv, själv bland andra. Kojan bär på en tystnad som låter. Som ett monument över minnen och av tid. Dels genom det den är uppbyggd utav, lådan som förvarar och bevarar som håller och som omsluter, men också genom det som kojan i sig står för, ett skydd eller tillhygge, en plats för dagdrömmar och för fantasi. Minnet av barndomens värld övergår sakta i en betraktelse av den.
