Att tala föremålets språk flytande
Kommunikation kan skegenomföras genom olika kanaler. Kommunikation i ord kräver ett gemensamt språk, medan kommunikation genom föremål ofta kräver en gemensam kulturell bakgrund. Detta kanske låter som en större begränsning, men i själva verket är det fler som delar kulturell kunskap än som kan kommunicera på engelska, franska eller mandarin.
Vivi Touloumidi förlitar sig på en gemensam kulturell bakgrund i projektet “What will kosmos say?” Hennes examensarbete har sin utgångspunkt i den aktuella ekonomiska situationen i hennes hemland Grekland och dess konsekvenser för befolkningen. Hennes arbete undersöker smyckets möjligheter att vara ett medium för personliga budskap, men även för gemensam protest.
Karolina Häggs arbete refererar till ett kulturellt arv i det att det undersöker västvärldens matvanor. Fylliga kroppar och kunskap om kemisk manipulation av mat kombineras med sextonhundratalets stillebens förföriska utseende.
Tarja Tuupanen undersöker materialkulturen hos “traditionellt skandinaviska” stenföremål, som främst produceras i Kina. På detta sätt anknyter hennes examensarbete till hennes egna rötter som utbildad stenhuggare. Men hantverksskickligheten är inte det centrala i hennes verk, utan det avslöjar hur till synes välkända kulturella kontexter utgör en förrädisk inramning.
Jon Eks arbete tar sin utgångspunkt i neurovetenskap och undersöker ambivalens som en potentiell kreativ kraft. Den kulturella ramen är dock en väsentlig del av kommunikationen i hans arbete. Han förlitar sig på ömsesidig förståelse av smycken som objekt för individuellt tillhörande för att arbetet ska skapa ambivalens.
Masterstudenternas examensarbeten i årets Jewellery + Corpus refererar till gemensam kulturell kunskap, framför allt i en västvärldskontext, men de skapade objekten utmanar estetiska företeelser som kan vara tilltalande bortom kulturella gränser, vilket innebär att de talar föremålets språk flytande.
Karen Pontoppidan, professor i metall- och smyckeskonst